Vindstyrkan är enorm. Några av skridskoseglarna spräcker seglen redan vid starten, medan andra bara sveper iväg utefter banan. Först flera dagar senare hittas de på en ö – berusade av både starka drycker och undersköna damer.
Mellan år 1901 och 1926 genomförs sju ”Nordiska spel” – föregångaren till våra dagars vinterolympiska spel. I spelen, som mestadels avgörs i Stockholm, tävlar man i nästan allting som går att tävla i. Förutom de traditionella vintergrenarna förekommer också tävlingar i exempelvis sparkstötting, ballongflygning, skidkörning efter ren (!) – och dramatiska vinterseglingar.
Vid spelen 1909 strömmar publiken i tusental till huvudstaden och Baggensfjärden. Nu gäller det tävlingar i isjakt och skridskosegling. I isjakten sitter seglaren i en farkost, som är försedd med medar. Banan är 10 kilometer lång och den stora åskådarmassan är förväntansfull. Vinden är bitande och styrkan i vinden gör att hastigheten uppgår till över hundra kilometer i timmen. Ja, för de ekipage som kommer iväg vill säga. Några av jakterna lyfter nämligen redan vid starten och kantrar i den frusna snön. Starten går och sedan går det undan – med livet som insats. En efter en av isjakterna slås ut och snart kryllar isen av skadade deltagare och sönderslagna båtar.
I mål kommer endast en deltagare, A. Tiedeman. Denne förstår på ett tidigt stadium att han inte kommer att klara den orkanliknande vinden. Någon tid till att minska segelytan finns inte heller. Men bättre brödlös än rådlös. Tänker Tiedeman. I sista stund övertalar han en överrumplad åskådare att följa med som barlast – och drygt 29 minuter senare seglar de i mål som segrare. Den mänskliga barlastens ögonpar är vid målgång stora som tekoppar, tänderna smattrar som kastanjetter – och den likbleka ansiktsfärgen försvinner först flera veckor efteråt. Sägs det.
I skridskoseglingen har man plogat upp en 1200 meter lång och 30 meter bred bana, som skall åkas fram och tillbaka. Ett femtiotal skridskoseglare ställer upp i den hårda blåsten. Fyra i bredd. Redan vid starten blir det dock problem. Någon bryter masten, andra får söndertrasade segel och flera seglare skadar sig allvarligt vid fall mot den obarmhärtiga isen. Ambulansen åker i skytteltrafik till lasarettet.
De som ändå kommer iväg flyger fram i hysteriska hastigheter. Vid banans slut är det dags att vända. Det är också precis i det ögonblicket det händer. Vinden eskalerar ytterligare i styrka. Suger tag i seglen och fullkomligt skjuter iväg seglarna utåt fjärden. Vid en liten ö – flera mil bort – får de slutligen stopp på sina farkoster. Skakade och omtumlade går de iland. Att återvända till tävlingen är ingen av dem det minsta intresserade av.
På ön blir de mottagna som hjältar. Man serveras god mat, rejält med stark dricka och på kvällen blir det improviserad dans med tjusiga damer. Vad mer kan man önska sig? Seglarna bestämmer sig för att övernatta. Tävlingskommittén är dock inte lika begeistrad, när de efter två dagars intensivt sökande, tillsammans med polis och räddningspatrull, hittar de saknade seglarna. Den irritationen kan åtminstone en av skridskoseglarna ta lätt på. Det storslagna bröllopet två månader senare uppväger allt.
J-O Gustafson