I tävlingen skidkörning efter ren(!) är publiken verkligen med på noterna. Eller rättare sagt, de skriker som sårade prärievargar. Undra sedan på att renarna skenar iväg. En ylande varg i bakhasorna kan sätta fart på de flesta
I de Nordiska spelen – föregångaren till våra vinterolympiska spel – är det högadeln som sätter agendan. Både för tävlingsgrenarna och för alla festligheter. Syftet med spelen är nämligen också att marknadsföra Stockholm och Sverige i ett internationellt perspektiv. Det sker genom lyx och överdåd.
Vid det stora slädpartiet till Ulriksdal ger sig inte mindre än 228 slädar iväg. I fyrdubbla led. I täten finns det kungliga ekipaget med kronprinsparet, hertigparet av Södermanland, prinsessan Ingeborg och prins Eugen. Följet är flera kilometer långt och innehåller över 300 ryttare och ryttarinnor. Det bjuds även på utfärder, skridskokostymfest och olika konserter, skådespel och olika uppvisningar för alla inbjudna dignitärer. Kort sagt: De Nordiska Spelen är en idrotts- och kulturfest som världen aldrig tidigare skådat.
Tävlingsgrenarna domineras av de traditionella vinteridrotterna, men militärens påverkan på spelen är ändå uppenbar. Oftast är då hästar inblandade. Det kan vara en 78 km lång distansritt mellan Enköping och Stockholm. Det kan vara tolkning efter häst eller kapplöpningar på sparkstötting – efter häst. Militären tävlar till och med i jakt. På hästryggen och med jagande hundar. I grenen ”släpjakt” följer exempelvis jaktsällskapet ett konstgjort spår med vittring av utlagd rävurin(!)
I de Nordiska Spelen finns ibland ändå utrymme för s.k. vanligt folk. Den tuffaste grenen här är troligtvis budkavlen. Skidorientering i skog och mark på en sträcka av närmare sju mil – fågelvägen. Ett år är det töväder. Då får man spänna av sig skidorna. Några uppkörda spår finns nämligen inte. På isarna har det samlats så mycket vatten att man får vada fram. Då och då åker någon genom isen, men att ge upp är inget alternativ. En skidorienterare fullföljer sina åtaganden. Punkt slut!
År 1905 är det premiär för ett annat kraftprov. 40 kilometer sparkstötting. En tävling med många problem. Vid framkomsten har nämligen solen hunnit smälta bort de sista resterna av snö och is, som fläckvis legat på marken. 40 kilometer sparkstötting utan snö! Hur kul låter det?
Man startar två och två, med tre minuters mellanrum. Stämningen utefter banan är euforisk. Åskådarmassorna runt färdvägen jublar för varje deltagare som passerar. I skenet av de brinnande tjärtunnor som lyser upp banan. Den uppskattningen kan deltagarna behöva, för de har det inte lätt i gruset. Stilarna varierar och utan vinterunderlag krävs det stor uppfinningsrikedom för att ta sig de fyra milen från Märsta till Stockholm. Mest uppfinningsrik av dem alla är en viss herr
Lundberg. Han kör sparken upp och ned – på egenmonterade hjul. En lysande uppfinning som räcker till en tredje plats. Kollegorna är dock inte lika imponerade. De lämnar in en protest, som slutar med diskvalifikation. Varför då kan man undra? Borde han inte istället ha belönats? Med en plats i Vetenskapsakademin – som den framstående innovatör han ju faktiskt är? Otack är världens lön!
J-O Gustafson