Josef Slapek är kanske den som bäst symboliserar Vänersborgsrugbyn genom åren. Otroligt populär varhelst han visar sig – både nationellt och internationellt. Josef har vikt sitt liv åt idrotten. Han har sysslat med boxning, brottning (tjeckisk mästare fyra gånger) ishockey, handboll (tränare för HK Brättes damer) massör och rugbyspelare – både i Vänersborg och i svenska landslaget.
Gentlemannasporten framför alla andra
Året är 1976 och det är landskamp mot Belgien på Vänersvallen. Leran stänker och grästorvorna virvlar igenom luften på Vänersvallen. Då det är fem minuter kvar urartar matchen. Två belgare ger sig på en hemmaspelare, helt omotiverat. Svenskarna tänder på direkten. En kort, aggressiv belgisk spelare får ta emot några svenska smällar och blir två tänder kortare. Kort är han förut, nu minskar han ytterligare i omfång. Efteråt samlas man på den sedvanliga måltiden, där bägge lagen eniga. Det var en rättvis seger, en bra match – fast kanske en lite svag domarinsats. Mellan spelarna är det dock inga hårda ord efteråt. Trots allt är det ju ett gentlemannaspel.
Många av traditionerna inom rugbyn kommer nämligen just från överklassen. Enligt legenden skapas reglerna år 1823 på den engelska internatskolan Rugby School, där den alltför ivrige eleven William Webb Ellis under en intern lek tar upp bollen och börjar springa med denna i famnen. Rugbyn är därmed född. Senare under 1800-talet kommer så några engelska företagsledare på att man borde bygga fungerande samhällen runt fabrikerna. Här kommer rugbyspelet att vara nästintill lika viktigt som exempelvis affärer och sjukvård. Idén sprider sig sedan som en löpeld genom landet. Resultat? Rugbyklubbarna blir starka, sociala fästen.
I Vänersborg tar man snabbt till sig lärdomarna från England. Kommer olika lag och hälsar på tar man emot dem och bjuder på mat – även sådana lag som inte själva bjuder. Istället tänker man att just de klubbarna kanske helt enkelt inte har råd. Gästerna inkvarteras ofta hemma hos spelare från den egna klubben. Härigenom bildas också många starka vänskapsband. Än idag – flera decennier senare – finns det fortfarande inhemska spelare som ofta besöker familjer i andra delar av världen.
Rugbyspelare är inte blödiga. Blir exempelvis flera spelare skadade under en match spelar man bara vidare med det lag som är kvar på planen. Från början finns heller inga avbytare. Man spelar med de spelare man har. Punkt slut. Att få domare på plats är inte heller alltid det lättaste. Bilar går sönder, saker inträffar. Rugbydomare finns ju inte heller direkt bakom knuten – och då blir det ofta så att någon ur hemmaklubben får hoppa in. Det kan till och med hända att någon får hoppa in som egentligen skulle spelat. Ett visst svinn får man ju ändå räkna med.
Rugby är en internationellt mycket stor sport – utan den minsta antydning till huliganer. Varför det är så kan man verkligen fråga sig. De gentlemannamässiga traditionerna kanske? Rugby spelas i alla världsdelar. Den första landskampen som organiseras över huvud taget äger rum redan år 1880 och sammantaget finns det bara två evenemang i världen som är större än rugby-VM: Olympiska spelen och fotbolls-VM. Efter SM-guldet 1971 är sporten stor även i Vänersborg, vilket gör att lokaltidningen hakar på. ELA-journalisten Sten-Åke Walltin försöker sätta sig in i spelet – och blir jätteduktig. ”Valle” åker gärna med på bortamatcherna och även på vissa landskamper. Han får även vara med och spela någon B-lagsmatch i VRK, där han till och med får göra något försök och sätta några poäng.
VRK:are förekommande ofta i olika landslag. Ofta går resorna till lite mer exotiska platser, där i princip vad som helst kan hända, både i landet och bland spelarna. Vid en resa till Rumänien visar exempelvis den spelande tränaren Wieslaw Buzcinsky vad han går för. Rugbylaget har fått fel biljetter. Laget kommer till Bulltofta i Malmö, medan det ”riktiga” planet avgår från Stockholm. Wieslaw går in i förhandling – som slutar med att det ordinarie planet får vända och åka till Malmö för att hämta upp laget! Ingen av spelarna är det minsta förvånad. Alla vet ju att när det är s.k. skarpt läge, så ger sig Wieslaw aldrig.
1976 är det landskamp mot Ryssland i miljonstaden Tbilisi (numera huvudstad i Georgien) cirka 2000 meter över havet. Sven Jacobson och Stefan Öberg deltar från VRK:s sida. En minst sagt knixig resa. Först är det vanligt flyg till Finland, därifrån bombplan till en inrikesflygplats i Ryssland. Här väntar en bussresa på sex-sju timmar innan man kommer man till ett hotell klockan ett på natten. Tre timmar senare är det uppstigning till en ännu en rysk inrikesflygplats. Det är tjugo minusgrader ute och inte så mycket varmare i planet. På golvet ligger stora presenningar. En stor värmefläkt sticks in under dessa och passagerare börjar ta plats i planet. Det är människor med hönor i händerna, militärer och så flygkaptenen själv då – i luggslitna, föga imponerande, flygkläder. Efter ett tag drar man bort presenningarna, en viss värme kan anas och därefter dras planet ut på startbanan. Så kommer en ny lastbil med två jetmotorer på, som riktar värmestrålar mot vingarna. Allt för att isen skall lossna. Resan fortsätter.
I Tbilisi är det nytt hotell, denna gång femton våningar högt. Rugbylaget bor på tolfte och naturligtvis finns det ingen hiss. Maten är så gott som oätlig. Sådär håller det på. Ingenting fungerar. Så är det då matchdag. En stor stadion med 60-70.000 åskådare. Nu är det ”bara” 10.000. Hur det går? Svenskarna får hur mycket stryk som helst, men efter matchen är allting annorlunda. Hela det svenska landslaget blir inbjudna på stor bankett på kvällen. Med underhållning och alldeles superb mat. Tacka sjutton för det. Hemmalaget vann ju matchen!
J-O Gustafson