Då jag börjar realskolan får jag en idrottslärare, som vill bli kallad kapten Kretz. Han är en gammal yrkesmilitär som nu slagit sig in på lärarbanan. Kapten Kretz fordrar att vi står på led – med armlängds lucka emellan oss – och klart och tydlig ropar kapten då vi kommunicerar med honom. Bandy spelar vi oftast på Hattön på Holmängen och då vill även kapten Kretz vara med och spela. Han har en enorm vinnarskalle och delar oftast in sig själv i det lag, som han tror kommer att vinna. Det är en idrottslärares rättighet, anser han. Ingenting är därför roligare än att slå hans favorittyngda lag. Helt lätt är det dock inte. Matcherna brukar nämligen inte blåsas av förrän hans lag leder.

Kapten Kretz är en uppskattad idrottslärare, som gillar att vinna. Ingenting är därför roligare än att vara i hans motståndarlag och sticka in klubbladet mellan hans skridskor och dra till. Är det då några centimeters vatten på isen förhöjer det naturligtvis upplevelsen rejält. Ibland ger han tillbaka med samma mynt. Efteråt tar vi dock varandra i hand och tackar varandra för god match. Vem som i det läget ler mest beror uteslutande på vem som har segrat.

Vänersborg är en stor bandystad och nästan alla av mina kompisar har på något vis olika spännande bandyupplevelser att berätta. Själv har jag inga alls. Detta bestämmer jag mig för att ändra på. En kväll skall det spelas juniormatch mellan IFK Vänersborg och Vargöns juniorer. Jag tar med mig skridskor och benskydd och beger mig till isbanan för att helt enkelt fråga om jag får vara med och lira. Någon hel bandyklubba äger jag inte. Den gick sönder i veckan då vi spelade två-mål på allmänhetens åkning. En bandyklubb har väl ändå klubbor att låna ut, tänker jag då jag plötsligt står öga mot öga med IFK:s tränare, Stenar Eriksson.

-Hej, jag tänkte att jag kunde vara med och förgylla ert lag idag. Jag är jättebra!

-Jasså minsann, det är du. Var har du utrustningen då? Har du inte ens klubba med dig? Du vet, jag har mest lirat hockey i Canada de senaste åren. Där har dom ingen böj på klubban, ser du. Nu tänkte jag pröva det här spelet lite grand. Okej?

-Okej, okej. Du får spela vänsterytter. Jag skall ordna en klubba åt dig.

-Toppen!

Med en sådan kaxighet måste man ju ändå chansa lite, tänker troligtvis Stenar. Vid uppvärmningen är jag på alerten, då jag i imponerande fart gör mina högersvängar. Vänstersvängar är det värre med, men det syns som tur är inte innan domaren blåser i pipan. I IFK:s lag spelar bland annat Thomas Danielsson och Dennis Carlsson. I Vargöns lag känner jag igen Tommy ”Bäckarn”. Då vi ställer upp för spel förstår jag också att det i första hand är honom jag kommer att fightas med på plan. Stämningen mellan IFK:s lag och brukslaget Vargön är under denna tid mycket prestigeladdade matcher. Snön ligger i meterhöga drivor utanför sargkanten. Alldeles innan avslag hör jag Tommy säga till sina lagkompisar  – lagom högt – så att jag säkert hör det.

Gubbar den här matchen vinner vi lätt. En sak är i alla fall säker. Gosten, (som jag kallas) skall jag i alla fall köra ned med näsan före i snödrivorna.

Matchen börjar trevande. Efter ett tag får jag bollen, tar fart och … PANG! Jag får ett rapp över armarna, följt av en brutal tackling och så ligger jag på näsan i snödrivan. Frislag1 Nästa gång jag får bollen upprepar sig situationen. Pang och störtdykning i snödrivan, nytt frislag. Situationen upprepar sig sedan med jämna mellanrum under hela matchen – med en väsentlig skillnad. Domaren har slutat att döma frislag. Resultat: Det blir bara en match i de blåvita färgerna!

Stenar Eriksson, en idrottslegend inom Vänersborgs idrottsliv. På äldre dagar ägnar han sig åt tränarsysslan. Även den uppgiften klarar han galant. Ja, bortsett från den gången han råkar ut för en speciell bandylirare -utan utrustning – förstås. Som anser sig vara bäst på planeten – och säger sig komma från Canada.

På äldre dagar skäller min kompis, Bengt Lundsgård på mig. För att jag inte rör mig tillräckligt. Då ingenting annat hjälper anmäler han mig slutligen till ett hockeybockeylag i korpen; Jord&Skog. Jag letar upp bandyklubba, ”grillor” och hittar till och med en gammal Spaps-hjälm på vinden. Den är visserligen lite trasig, men med hjälp av några säkerhetsnålar och lite maskeringstejp fungerar den ändå hjälpligt. Något som däremot inte fungerar hjälpligt är min egen ork. I hockeybockey är detta dock inget stort problem. Är man trött så byter man bara. Följden av detta blir därför att jag är på isen en minut – för att därefter vila i fem.

Det är ett trevligt gäng jag har hamnat i och varje match har sina möjligheter och upplevelser. En gång då vi spelar cupspel har vi avancerat till kvartsfinal. Matchen slutar oavgjort följt av en förlängning som blir resultatlös. Straffar skall sedan avgöra matchen. En efter en går fram till straffpunkten, men ändå går det inte att skilja lagen åt. Till slut, då de mer skickliga straffläggarna gjort sitt, är det i princip bara jag kvar. Jag siktar i ena hörnet och bollen går i det andra. Mål. Vi vinner matchen. Mannen utan vare sig ork eller skridskoskicklighet har avgjort. Vad kan då vara mer lämpligt än att avsluta hockeybockeykarriären? Man skall ju sluta då man ligger på topp – vare sig man heter herr Gustafson eller Björn Borg.

J-O Gustafson