Wargöns Sportklubb 1928-1968

Wargöns Sportklubbs historia har blivit skildrad i många välskrivna avsnitt och detta framgår av de många protokoll som finns i klubbens ägo. Många av dessa skickliga ”skriftställare” och medarbetare har av olika anledningar lämnat klubben. En del har avlidit, andra har flyttat från samhället medan många av åldersskäl dragit sig tillbaka. Men kvar har de lämnat värdefulla upplysningar om tider som flytt.

När klubben nu passerat de första fyrtio åren har vi låtit utarbeta en redogörelse och det är vår förhoppning att föreliggande skrift skall ge våra medlemmar en liten information om klubbens framsteg och utveckling. /Styrelsen

 Så började det…

År 1928 samlades några vargöungdomar på Miltons café i akt och mening att ”organisera” sin idrottsliga verksamhet. Den i idrottskretsar välkände vänersborgsledaren Oscar Carlberg var med och delgav sina erfarenheter.
En interimsstyrelse valdes med Eugen Lindqvist som sammankallande.
Interimsstyrelsen drog upp riktlinjerna och sammankallade till klubbens första årsmöte.

Namnfrågan

Interimsstyrelsens förslag vann gehör som bekant. Wargöns Sportklubb blev namnet, som sedan under åren vunnit tillbörlig respekt i olika sammanhang.
Styrelsen.

Den första ledningen…

Man valde som ordf. dåvarande bokföringschefen vid Wargöns AB Arvid Pettersson. Ett mycket gott val eftersom denne var en mycket gedigen och god människa, vilket hans ”jungfrutal” vittnade om. Han yttrade följande enl. citat ur protokoll:
”Ordföranden uttalade förhoppningen att föreningen skulle gå en ljus framtid till mötes samt att inom föreningen skulle danas goda idrottsmän”.
Den förste sekreteraren hette Eugen Lindqvist, en av initiativtagarna, välkänd personlighet i Vargön. Bl a som chef för brandkåren under många år.
Kassan, som i början var knapp, förvaltades på rätt sätt av Gunnar Milton.
Bland pionjärerna fanns också Gustav Johansson, mera känd som Jergil, och Helge Hansson.
Suppleanter i styrelsen blev Anders Nyberg och Bertil Åberg. De första revisorerna hette Adolf Berg och Carl Hansson. Suppl. Sven Lundgren.

Klubbens verksamhet i starten

WSK:s representationslag 1931: Stående fr v Bertil Milton, Axel Hallsten, Erik Hallgren, Johan Hedberg, Frans Ågren, Torsten Holm, Georg Björk, Henning Hansson och Oskar Ågren, lagledare. Knästående fr v Herbert Pettersson, Harry Vickman och Ture Holm.
Interimsstyrelsen hade diskuterat vilka grenar som skulle bedrivas och årsmötet godkände förslaget, vilket innebar att fotboll, bandy, friidrott, orientering och skidåkning skulle bedrivas.

Man valde speciella utskott för fotboll och friidrott.
For fotboll: ordf. Helge Hansson, ledamöter Bertil Åberg och Axel Holmström. För friidrott: ordf. Arvid Petersson., ledamöter Fritz Hallberg och Karl Ågren.

Tävlingsdräkten

skulle vara grön tröja och vita byxor tyckte Axel Holmström. Ett förslag som vi förstår vann allas gillande.

Idrottsplatsfrågan

Vid ett styrelsemöte 17 dec. 1928 ”rapp. ordf. rörande idrottsplatsen att Wargöns AB utlovat densammas fullständiga ordnande med fotbollsplan och löparbana samt att marken fick disponeras tills bolaget behövde den för annat ändamål, då emellertid utsikter funnos att få planen förlagd till annan plats.”
Skolrådet ställde lokal i Rånnums skola till förfogande för möten.

RF och specialförbunden.

Klubben sökte och vann inträde i de olika organisationerna: Sveriges Riksidrottsförbund 1 jan 1929, Västergötlands Idrottsförbund 10 juni 1930, Västergötlands Fotbollsförbund 25 juni 1930, Svenska Skidförbundet 14 sept 1930, Västergötlands Bandyförbund från dess start 1935.
Cykelsporten togs, på förslag av Gunnar Milton, upp 1929. Man samarbetade med CK Wänershof men redan 1931 avfördes grenen igen. Intresserade fick bedriva sporten i vänersborgsklubben.

Den första klubbfesten hölls i Folkets Hus den 7 febr 1931. Arvid Pettersson, Carl Hansson, Erik Hansson, Frans Ågren och Herbert Pettersson hette ”de första arrangörerna”.

Klubbmärke

skulle man ha. Det beslöts på årsmötet den 13 febr 1931.

Idrottsplatsen klar 1933.

Den 23 juni invigdes den med tävlingar i friidrott. Fotbollsspelarna medverkade i defileringen. Vidare spelades en fotbollsmatch mellan WSK och VIF.
Arbetslösheten på 30-talet gjorde att klubbens första decennium blev mycket påfrestande för Arvid Pettersson och hans ledarkollegor i styrelse och sektioner. Det var säkerligen ingen lockande uppgift att vara kassör under denna tid när ”skrinet” var kroniskt renons för pengar. Skulder fanns det gott om. Styrelsegubbarna var tvungna att vid ett par tillfällen ta upp banklån för att hålla WSK flytande. I slutet på 30-talet inleddes ett samarbete med godtemplarlogen och soc.-dem. ungdomsklubben. Man ordnade danstillställningar och bazarer, vilka gav ett gott resultat, som innebar att ekonomin stärktes.

Arvid Pettersson avgick som ordförande efter 10 år. Vid årsmötet 23 nov 1937 beslutade årsmötet att utse avgående ordföranden som klubbens förste hedersledamot som erkänsla för 10-årigt arbete i klubben.

Klubbnålar

26 nov 1937 beslutar styrelsen om köp av klubbnålar, varav ett tjugotal med lagerkrans att användas för utdelning till förtjänta medlemmar vid 10-årsjubiléet.

Första kommunala anslaget?

Idrottsplatsen var sedan något år i bedrövligt skick. WSK hade begärt hjälp från både ”bolaget” och kommunen. I styrelsens protokoll av den 27 april 1938 står att läsa: ”Från V Tunhems kommuns fullmäktige hade inkommit svar, att kommunen ställde 50 dagsverken till förfogande för idrottsplatsens iordningställande.”
”Mul- och klövsjuka” hindrade klubben att ordna 10-årsjubileum. Den planerade festen fick avlysas och ställas på framtiden.

Krigsåren präglade 40-talet och innebar fortsatta svårigheter för klubbens ledning. Klubban svingades av ”kämpen” Axel Fransson som efterträdde Calle Fornell, vilken var ordf 1938. Axel satt ordf åren 1939-1942 men hade dessförinnan varit sekr åren 1933-1937. En annan viktig ”kugge” i ledningen var Oskar Ågren, som var kassör redan 1933-1935 och 1939-1941. Han var i slutet av 40-talet ordf., 1948-1951. Dessa hade som styrelsekamrater under dessa svåra år olika mannar. Här kan bara nämnas Ragnar Stenberg och Ragnar Fock sekr 3 år vardera. Andra att nämna äro Birger Svensson, Folke Nilsson, Evert Möller, Åke Ehnberg, Holter Johansson och Olle Sahlin.

Första bandylaget 1929. Fr v Erik Hallgren, Axel Hallsten, Torsten Lind, Torsten Holm, Rudolf Lång, Karl Tunell, Bertil Åberg, Axel Holmström, Henning Hansson, Erik Spetz och knästående framför de andra Arvid Sjöberg.

Två mannar som ”debuterade” på 40-talet i styrelsesammanhangen var Valter Norrman och Arne ”Chippen” Johansson, vilka som bekant ännu i denna dag utgör starka hörnpelare i WSK.

Ny idrottsplats diskuteras.

Wargöns AB ville ha dåvarande idrottsplatsen på ”Gärdet” avstyckad till tomter.
Nya platser diskuterades med resultat att Björkås ansågs lämpligt. Där skulle man eventuellt kunna kombinera med en Folkpark som länge stått på önskelistan.
WSK:s förhandlare hette den gången Bertil Åberg och Frans Ågren. Det skulle dock dröja innan idrottsplatsfrågan blev löst.

Landbandybana påtänkt.

Det var 1941 man första gången diskuterade anläggandet av en landbandybana. Man beslöt att kontakta ”bolaget” och kommunen om stöd. Först var man från bolagets sida beredda att avstå gärdet nedanför hästhagen. Även Björkås var på förslag. Man hade tänkt att utnyttja dammarna och gräva ut en bana där. Det blev emellertid vid Sandgärdet, i anslutning till ån, som mark så småningom ställdes till förfogande.

Ishockeyn gör sitt intåg!

Det var på fyrtiotalet förslag väcktes om att ishockey skulle startas. Efter diskussion och sonderingar i närorterna beslöts att frågan skulle vila. Klubben anslöts dock – för säkerhets skull – till Västergötlands Ishockeyförbund.

Slalombacke.

På initiativ av dåvarande disponenten vid bolaget Helmer de Verdier tecknade WSK kontrakt med Domänverket om en slalombacke på Hunnebergs norra sluttning. Det var 1942 som Karl Axel Veby och Frans Ågren utsågs att för WSK teckna kontrakt.

Det goda 50-talet.

1953 inleddes en epok i WSK:s historia som överglänser alla andra. Till Vargön kom som polischef Carl Martin Biörkkvist. Denne hade som ingen annan idéer och uppslag förenat med viljestyrka och förmåga att sätta folk i arbete. Han blev klubbens ordf 1953 och hade denna post till 1958 om man undantar 1957 då Kurt Almqvist ”vikarierade”. Sekreterare under denna expansiva period var Arne ”Chippen” Johansson som tidigare nämnts engagerad i styrelsen redan på fyrtiotalet. Han har genom sin arbetsförmåga utfört ett arbete för klubben som få, om ens någon kan uppvisa maken till. Halvard Thomelius inledde år 1950 sin 18-åriga period som kassör. En syssla som han, genom sin plikttrohet och känsla för ekonomi, skött perfekt.

Denna trio, som populärt kallades – o c h v a r – ”hjärntrusten”, ordnade upp klubbens ekonomi genom en rad inkomstbringande arrangemang, vilket i sin tur lade grunden till den satsning som inleddes inom klubbens olika sektioner.

Dessa arrangemang gav inte bara pengar. De gjorde klubben vida känd och blev en fin PR för hela kommunen.

Här skall nämnas några av de ”stora” arrangemangen.

Hobbyutställningarna.

På initiativ av Biörkkvist ordnades jubileumsåren 1953 och 1958 hobbyutställningar av sådan klass att de uppmärksammades av både rikspressen och Sveriges Radio.
Allt som duktiga kommuninnevånare – även från kringliggande bygder – byggt, målat, sytt och samlat visades upp. Vidare fick ortens ungdomsorganisationer genom montrar och diverse programinslag i form av sång och musik presentera sina olika verksamheter. WSK gjorde här en förnämlig insats som livligt uppskattades, vilket det stora publikintresset gav besked om.

Frågesporttävlingarna.

I tio års tid ordnades frågesporttävlingar i Folkets Hus, alltid för fulla hus. Hela kommunen levde med och talade livligt mellan de olika omgångarna om de deltagandes skicklighet och de olika lagens möjligheter till slutseger.
Man minns dusterna mellan de stora kanonerna IOGT Vänersnäs, Lärarna och SLU Tunhem. Vidare kommer man ihåg ”allvetarna” Rolf Johansson, Nils G Dahlgren, Viktor Pettersson
m fl., vilka samtliga var verkligt skickliga och gav tävlingarna ”nerv”.
Det kan så slutligen sägas om tävlingarna att bakom dessa låg ett fantastiskt arbete. Enbart ”jobbet” med att plocka fram de tusentals frågor, med rätta svar, tog många sena kvällstimmar i anspråk.

Karnevalerna.

Jubileumsåret 1958 och 1959 anordnades karnevaler med karnevalståg av god klass som ringlade genom samhället, på vägar kantade av stora folkmassor.
På gamla idrottsplatsen fortsatte sedan festligheterna med artistframträdanden, skämttävlingar m m. Aldrig hade väl så mycket folk lockats till denna ”arena” benämnd ”Betongvallen” som just vid dessa tillfällen.

Soaréer, Julmarknader, Fisketävlingar, Idrottsmässor . . .

Styrelsen försökte allt för att skaffa fram pengar, pengar och åter pengar. En ”vara” en livaktig förening aldrig kan få nog av. Det skall dock sägas att till förfogande hade styrelsen bl a sektionsledare och klubbmedlemmar som alltid var villiga att göra insatser.

Lotterier.

Det har väl alltid sålts lotter inom klubben men frågan är om inte 50-talet även här dominerar. Här har verkligen uträttats en hel del. Man tänker då i första hand på ”Mr. WSK” Arne Johansson och alla ”tombolor” han organiserat, ordnat tillstånd, anskaffat vinster m m. Många är de som sålt lotter under årens lopp. Rätt många borde nämnas här men det får räcka med ”toppförsäljaren”. Den som åsyftas är Rolf ”Bäckar´n” Eriksson. Få, om ens några, dagar under året är han utan ”jobb”. Utöver sina insatser i fotboll och bandy har han plockat in många ”sköna” slantar till klubbkassan.

Klubbens solida ekonomi framskapade den goda grund som ledde till klubbens ”idrottsliga” framgångar. Bandyn gick framåt och vi fick ett ”pålitligt” div. II-lag. Fotbollen gick raskt uppåt och genom seriesegrar tre år i rad gick ”representanterna” upp i div. III där dock visiten – av många olyckliga skäl – endast blev ettårig. Laget har dock sedan dess hållit god div. IV-klass. Friidrotten kom igång igen så smått och brottningen infördes och var till en början en ”poppis” gren bland yngre grabbar. Lokalfrågan kunde just då icke lösas tillfredsställande, varför denna gren liksom ishockeyn är ”vilande”.

”Stallet”
Gammalt stall – fin klubblokal!

1957 invigdes klubblokalen, som Allan ”Bäckar´n” Eriksson & Co ändrat från ett gammalt, illa åtgånget, stall till en förnämlig samlingsplats för ”klubbträffar” av olika slag.

”Stallbröderna”

Samma år bildades kamratföreningen Stallbröderna på initiativ av C M Biörkkvist. Inom denna förening skulle gamla WSK-are samlas och om möjligt bistå klubben ekonomiskt.
Oskar Ågren och Holter Johansson har gjort berömvärda insatser under åren men ”vi gamla” har nog tyvärr inte motsvarat de förväntningar Carl Martin & Co ställde på oss den gången. Kan vi kanske förvänta oss en ”ny vår” till gagn för WSK.

WSK fick bättre ”arbetsförhållanden” Landbandybanan.

Genom energiskt arbete, av främst Oskar Ågren, Olle Sahlin, Ture Nilsson, Gunnar Riis och många fler, kunde WSK – tack vare Wargöns AB:s markupplåtelse och kommunens ekonomiska stöd – på närmare håll och under ”säkrare förhållanden” spela sin bandy. Den nu ”avlivade” banan hade många gånger perfekt isparkett. Ismakarna var många men de största ”myrorna” var nog Allan ”Bäckar´n” Eriksson och Holger Isaksson.

Slalombacken.

Styrelsen arbetade hårt under 50-talet och fick fram en slagkraftig skidsektion som i samarbete med styrelsen skapade en trivsam backe. Man skaffade belysning och skidlift. ”Bolaget”, kommunen och grannstäderna bistod ekonomiskt.

Hallevi.

Den till leda diskuterade idrottsplatsfrågan sköt fart i slutet på 50-talet. Givetvis var Sven Norlin och hans fotbollsspelare – vars seriesegrar direkt framtvingade en slutgiltig lösning – de verkliga pådrivarna. Carl Martin Biörkkvist, på den tiden fritidsnämndens ordf. blev dock mannen som jobbade hårdast för idrottsplatsens tillblivelse. Han var också byggnadskommitténs ordf.
WSK fick som största förening uppdraget att vid invigningen 1961 svara för programmet som blev ett av kommunens vackraste arrangemang genom tiderna.
Naturligtvis får icke glömmas alla de i kommunen som då satt i ansvarig ställning och beslutade om ”miljonaffären”. Främst då kommunalfullmäktiges ordf. Ragnar Fock och kommunalnämndens ordf. Erik Jansson, vilka båda var hårt engagerade i kommittéarbetet. Vi fick en anläggning som har rykte om sig att vara en av de allra vackraste i det här landet.

Damsektion bildas.

”Idrottsänkorna” samlades och beslöt organisera sig till gagn för WSK. De har under åren arbetat ihop åtskilliga ”långschalar” och varit ett ovärderligt stöd. Man skänkte klubben den tjusiga klubbfanan.

Klubbaftnar.

Biörkkvist & Co ordnade en mängd trevliga klubbaftnar under 50-talet, vilka väckte stor uppmärksamhet dels genom att de samlade ”fullsatt” Folkets Hus dels genom de trevliga programmen. Bland gästande föredragshållare och kåsörer kan nämnas fil. Mag. Björn Orstadius, idrottsläkaren Gösta Karlsson samt ”stjärnorna” ”Rio-Kalle” Svensson och Dan Wærn.

C. M. Biörkkvist går – Arne Johansson tar vid.

Året var 1961. WSK gjorde en svår förlust då Biörkkvist – genom ändrade arbetsförhållanden – tvingades lämna Vargön och därmed WSK.
Biörkkvist har genom sina insatser för WSK och idrotten i kommunen för alltid befäst sin ställning som en idrottens förkämpe genom klokhet, viljestyrka och framåtanda. Arne Johansson – klubbens allt i allo – hade en svår uppgift men under hans ledning fortsatte utvecklingen.

Bingon – en ny inkomstkälla.

Kassan behövde ständig påfyllning. Bingoflugan kom lägligt och gav och ger klubben värdefullt tillskott.
I styrelsen under Biörkkvist – Johansson-perioderna satt även andra goda krafter, bl a Allan Eriksson, Valter Norrman, Ingemar Hedberg, Sven Norlin och Kurt Almqvist.

Halvard Thomelius avgick som kassör efter 18 år. När han började den långa perioden omsatte klubben ca 2 000 kronor. 1967 var omsättningen 130 000 kronor. Det är en strong insats den gode Halvard gjort under åren.

Klubbens första guldmedalj

Vid klubbens 30-årsjubileum 1958 tilldelades OLLE SAHLIN den första guldmedaljen för sin aktiva gärning i bandy och fotboll.

Klubbens första guldplaketter.

Vid samma tillfälle fick SVEN NILSSON OCH OSCAR ÅGREN klubbens första guldplaketter för långvariga ledargärningar.

Sven Nilsson

verksam som materialförvaltare och eldsjäl under 20-30 år, förtjänar speciell uppmärksamhet.

Aldrig glömmer man t ex…

när den gode Sven släpade och drog den stora vattentunnan mellan Rånnum och idrottsplatsen varje söndag, ensam, eller när han linjerade, klippte gräs och kämpade i ”leran” på höstarna för att få planen spelbar.

Om vintrarna, när bandymatcherna spelades på Eldmörjan, var han först på plats och slet med snöskottningen, gick svettig hem – mötande publiken – för att byta skjorta, därefter åter tillbaka för att se ”andra halvlek”.

Den gode Sven Nilsson var en fulllvärdig mottagare av den första ”plaketten”. Han är all heder värd.

WSK:s styrelse 1968: Sittande fr v Sture Nyström sekr., Olle Olsson ordf., Thell Blomster kassör. Stående fr v Valter Norrman, Halvard Thomelius och Arne Johansson.

Nuvarande styrelsen, med Olle Olsson som ordf., Sture Nyström som sekr., och Thell Blomster som kassör, med Arne Johansson, Halvard Thomelius, Valter Norrman och Rolf Eriksson som erfarna ”bisittare” har mycket krävande arbetsuppgifter framför sig men bör klara detta på ett tillfredsställande sätt. Deras insatser hittills visar att vi kan se klubbens framtid an med tillförsikt.

WSK:s utmärkande drag under alla år har varit att klubbens egna ungdomar i första hand getts chansen att föra klubbens färger framåt.
Under årens lopp har till WSK kommit en och annan ”spelare” från grannstäderna. De har på ett utmärkt sätt smält in i klubben och som enda ”arvode” fått förmånen komma med i ett verkligt kamratgäng.

Fotbollen

Med den legendariske ledargestalten Axel Fransson som lagbas började WSK sin fotbollsverksamhet.
Första matchen – ”i blå-vit dress”, inspirerad av dåtidens suveräner i allsvenskan Göteborgs-Kamraterna – spelades på bortaplan mot Sjuntorps IF och vanns med klara 7-3.
Efter en del vänskapsmatcher, främst mot skaraborgslag, spelade man den första matchen mot ”arvfienden” VIF. Detta var i samband med invigningen av idrottsplatsen i Vargön. Ett reservbetonat VIF-lag fick på söta knölen med 4-1.
WSK debuterade i seriesammanhang genom att hemföra centralserien på ett sätt som innebar att WSK av Torsten Tegnér uppmärksammades i Idrottsbladet. WSK:s tabellsiffror såg ut så här: sp. 14, v. 14, oav. 0, förl. 0, mål 70-7, p.28.
Framgångarna fortsatte under trettio- och fyrtiotalen. Via Göta-Älvdalsserien, Norra Älvsborgsserien och Västra Elitserien.

30-talets stjärnor hette: Harry Vickman, Herbert Pettersson, Johan Hedberg, Sven Johansson, Frans Ågren, Erik Hallgren, Oskar Ågren och Åke Fransson, av vilka Frans var den mest”lysande”. Arne Karlsson, Tore Andersson och Birger Larsson hette ”lagbasarna”.

Fotbollen rullade vidare in i fyrtiotalet där Ragnar Fock var ”bas” de första åren. Han följdes av bl a Holter Johansson, Oskar Ågren m fl.

Valter Norrman hette 40-talets starke man Över 500 matcher hann Valter med att spela. Dels var han en av våra trakters bästa målvakter dels var han som UK-sekr. en samlande kraft. Han hade gott sällskap i laget av bl a Gunnar ”Pella” Larsson, Gösta Viklund och Gösta Lood .i försvaret och Ragnar Stenberg, Karl G ”Kutta” Gustavsson och Uno Nordström i kedjan. Omkring 1945 kom några ypperliga juniorer fram, som hoppade in i A-laget. Det var försvarsspelarna Bror Zahr och Torsten Öst samt kedjemännen Harry Spets – klubbens främste ”spelare” genom tiderna – och kanonskytten Bror Björk. Klubben höll till i Västgötaserien där man gjorde bra ifrån sig.

1948 var ett mycket gott år. Det blev en någorlunda god serieplacering. Klubben gjorde många goda matcher. I DM blev WSK sensationslag. I en historisk match på gamla idrottsplatsen segrade man över div. II-laget NORRBY IF i kvartsfinalen med 3-2 och var därmed klara för semifinal mot allsvenska IF ELFSBORG. Den matchen spelades i Vargön inför rekordpublik ca 1.500 personer. I en match – där ingalunda WSK var dåliga – men där nerverna ”satt utanpå” – blev det förlust med 6-1.

Samma år hade klubben internationellt besök. Det var danska laget BK 1913 som fick vända åter efter förlust med 3-2. 1949 spelade WSK i Norge, närmare bestämt i Oslo, mot Sörli IF och vann med 4-1. Sörli gästade året efter Vargön och fick klar revanch genom en seger med 3-0.

Efter dessa framgångsrika år följde en svår nedgångsperiod. WSK rasade ner i div. 6. Man höll till där något år. Det var några år tunnsått med fotbollsämnena, på sin höjd två per årskull som var A-lagsmässiga, vilket innebar stora svårigheter en bit in på femtiotalet.

Ungefär då fanns det en skolklass som innehöll verkligt fina löften. De var på den tiden endast knattar. Den tidens ungdomssektion Holter Johansson, Allan Eriksson och Ture Nilsson tog sig an dessa pojkar som sedan kom att föra WSK uppåt igen. Pojkarna var Gunnar ”Pyttan” Larsson, Stig ”Puskas” Johnsson, Sture Andersson, Gunnar Hallqvist, Leif Eriksson, Leif Holtersson och Dick Hansson.

Basen för A-laget var nu Sven Norlin, en härlig ledartyp, som gav allt, och som målmedvetet, genom att predika kamratskapets betydelse, eldade på laget med känt resultat. Avancemang till div. III. Ingemar Dolwitz, praktgrabben, som genom sin allt för tidiga bortgång lämnade ett stort tomrum efter sig i klubben – hade också stor del i framgångarna.

Mullsjölägret

Med huvudstyrelsens välsignelse ordnade sektionen klubbens första veckolånga träningsläger i Mullsjö 1956.

Det innebar stora arbetsinsatser för både ledare och spelare. Genom skogshuggning, pappers- och flaskinsamlingar samt ”amerikanska” lotterier kunde den ekonomiska sidan klaras av. Varje spelare satsade 55 kr. WSK hade på den tiden ”legendaren” Bror ”TIPAZ” Eriksson som slavdrivare. Han tog tillfället i akt och drillade truppen stenhårt, vilket gjorde susen.

Från Göteborg kom HT-skribenten och gamle storcentern HARRY LUNDAHL. .Han svarade för den ”taktiska” delen och kunde på ett elegant och roande sätt lära spelarna betydelsen av en taktisk uppläggning under match.
Allsvenske domaren BENGT LUNDELL från Jönköping var också med på lägret och informerade om gällande regler.

Lägret var absolut det första rätta steget när det gällde uppmarschen i seriesystemet. Den ena serien efter den andra vanns och avslutningsmatchen i div. IV 1959 mot anrika SKARA IF i Skara var direkt avgörande och vanns med 2-1. Dick Hansson, på den tiden vänsterytter gjorde i denna match, från fyrtio meter, ett kanonmål som går till hävderna.

WSK i div. III.

Sejouren blev kortvarig – 1 år – men var nyttig. En viss otur hade WSK. Hallevi var under byggnad, gamla idrottsplatsen fick inte användas varför Vänersvallen kom att bli hemmaarena. Onormalt många spelarskador brandskattade det goda materialet hårt och bidrog också till den snabba degraderingen.

Representationslaget som förde klubben upp till div. III 1959. Stående fr v Sven-Olof Johansson, Sture Andersson, Per-Olof Eriksson, Leif Erikssson, Harry Spetz, Dick Hansson, Sven Norlin lagledare. Knästående fr v Gunnar Larsson, Leif Holtersson, Gunnar Svensson, Erling Eriksson och Åke Strömvall.

Stig ”Puskas” Johnsson WSK:s första export till allsvenskan

Genom Stigs enrollering i ÖRGRYTE IS fick klubben fin PR. Han bidrog verksamt – genom sin målfarlighet – till att ÖIS avancerade från botten till medaljplats i allsvenskan. Agne Simonssons återkomst från proffslivet i Spanien blev en käpp i hjulet för Stigs vidare framfart i ÖIS och allsvenskan.

ÖIS på Hallevi – WSK spelade sensationellt 5-5

I en match – som tack för Stig – fick ÖIS känna på vad WSK kan i sina bästa stunder.
Gunnar ”Pyttan” Larsson var i praktslag och tillsammans med ”lånen” från Oddevold Ove Helmér och Rolf Nilsson ryckte han med sig hela WSK-laget i en lustiger dans som gjorde allsvenskarna ”yra i mössan”. GAIS var året innan – 1961 – WSK:s första allsvenska gäster. De var på sin vakt och vann med 4-1 över ett ”rent” WSK-lag.

Dagens WSK-upplaga som återfinnes i div. IV har mycket boll i sig och bör kunna skärpa sig till en kamp om plats i div. III igen. Med försvarsklippan Dick Hansson och bolltrollarna Gunnar Larsson, Sture Andersson och Glenn Viklund i spetsen bör målet icke vara orealistiskt.

Glenn Viklund har i något år varit WSK till verkligt stor glädje. Han har uppmärksammats på förbundshåll genom kurser på riks- och distriktsplanet. I årets juniorturnering för distriktslag har han genom fint spel och viktiga mål medverkat till att ”guldet” hamnade i Västergötland. Eftersom Glenn är en skötsam och ambitiös grabb kan han säkert bli aktuell i de stora sammanhangen.

WSK har i Sture Nyström och Olle Johansson två ungdomsledare som ser till att A-laget får ”påfyllning”. Det finns anledning att se framtiden an med tillförsikt.

Bandyn

WSK:s bandy startade på Björkåsdammen mot storebror VIF som vann förkrossande med 15-0! Det har blivit bättre med åren i mötena med arvfienden.
Ledare under de första åren var naturligtvis Axel Fransson denne oförtröttlige kämpe. En annan arbetsmyra var Asel Hallsten, som jobbade i många år med WSK-bandyn. Oskar Ågren var också en av ledarna på 30-talet.
1930 beslöt styrelsen och fotbollsutskottet att tacka ja till en inbjudan att deltaga i en bandyserie med klubbar från Uddevalla, Trollhättan och Vänersborg. WSK startade i div. B. Att representera vid sammanträde i Uddevalla utsågs Bertil Åberg, under många år bandybas i Vargön.

Eldmörjan.

Björkåsdammen räckte inte för seriespel. Man sökte sig en annan spelplats. Det blev Eldmörjan. Om denna spelplats har Frans Ågren i någon artikel så riktigt skrivit följande: ”Eldmörjan – alla vackra idrottsplatser och bandybanor i all ära men maken till en söndagsförmiddag med spegelis på Eldmörjan och två välspelande bandylag i aktion finns enligt min åsikt inte inom sporten – alla kategorier inräknade.”

Där har WSK utkämpat många heta duster mot Västergötlands storheter, i första hand VIF, Alingsås IF samt Lidköpings anrika lag Sjödalen och Västerlunds IK.

Olle Hansson – av allsvensk klass.

WSK hade förmånen att inom sina led fostra en storspelare, som, om han haft sina bopålar lite längre uppåt landet – i någon allsvensk klubb – hade kunnat bli en av de verkligt stora inom sporten. Han var god åkare, fin spelare och en strålande skytt, fruktad i alla läger. 19 säsonger hann den gode Olle med. Han deltog också i ”Västgöta”-laget vid ett flertal tillfällen.

Andra spelare under Olles tid var backkämpen Olle Sahlin, med som stöttepelare tills för några år sedan, bröderna Gösta, Alf och Åke Röding – den senare elegant och målfarlig högerytter –”Kutta” Gustavsson, Gösta Viklund, Bror Zhar, Harry Spetz, Stig Karlsson och inte obekante målvakten Arne ”Chippen” Johansson.

Första och enda DM-tecknet för seniorer. 1946 seger i finalen med 2-1 över Gripens BK på Slättbergsbanan i Trollhättan.

DM-mästare 1946: Nedre raden fr v K G Gustavsson, Olle Sahlin, Arne Johansson, Uno Nordström, Gösta Viklund. Övre raden fr v Åke Röding, Ture Nilsson, Harry Spetz, Bror Zhar, Olle Hansson och Stig Karlsson.

Gripen hade vunnit div. II och i kval förlorat knappt mot IFK Askersund. Det hade varit ett toppår for Gripen och nu skulle WSK bli en ”munsbit”. WSK som vunnit div. III var i stöten och ville något annat. Olle Hansson dirigerade laget på känt manér och hade med sin trogne vingkamrat Stig Karlsson härliga ruscher. Denna triumf innebar en värdig avslutning för lagledaren Bertil Åberg som slutade efter att i olika sammanhang ha gjort värdefulla insatser för WSK från starten 1928.

Valter Norrman startar sin lysande bana som bandybas, vilken post han innehar än i dag.

1947 efterträdde Valter Norrman Åberg som lagledare. Laget höll till i div. II och hade det rätt besvärligt. En generationsväxling stod för dörren. Det började gå utför för gamla WSK. Laget ramlade ner i ”fyran” 1954 och höll till där i två år.

Bandyn i Vargön hade splittrats. SBK hade gjort kometkarriär och passerat WSK i seriesystemet.

WSK-bandyn hade nått absoluta botten och Norrman gjorde – utskälld av förtvivlade supporters – en enorm insats när han jobbade upp laget ur ”dyn”.

Från botten till Div. II toppen.

Det var i mitten på 50-talet. Landbanan vid Sandgärdet kunde tas i bruk. Ismakarna, med Allan Eriksson i spetsen, bjöd fin isparkett. Ungdomssektionen hade den berömda ”skolklassen” som även innehöll bandyämnen.

WSK begåvas med en ny matchvinnare och publikgunstling ”Pyttan”.

Norrman, som i sitt lag hade ett ganska blandat garnityr, började få fina tillskott att ersätta de äldre spelarna, som gjort sitt. Den förste av de unga var Gunnar ”Pyttan” Larsson. Denne eminente snabbskrinnare som tjusat med sina eleganta uppåkningar genom ”stillastående” försvar.

Stig ”Puskas” Johnsson var en annan grabb som stormade fram. Han hade ”löd” i klubban och visste var målet var beläget.

Bengt Hay kom in i laget som effektiv stopper och fick som pålitliga backar Rolf ”Bäckar´n” Eriksson och Hans Eriksson.

Leif ”Bäckar´n” Eriksson, Dick Hansson, Sture Andersson, Sture Johansson och Åke Eriksson har också blommat ut för fullt och de flesta av dessa utgör stommen i laget kommande vinter.

Målvakter har det varit svårt med i de egna leden. WSK har haft tur med spelare utifrån. Först kom Ingvar Johansson från Nykroppa efter gästspel i Lira och Gripen. Han stod under klättringen till div. II. Kaj Gustavsson, nuvarande målvakten, har tillhört div. II-laget de senaste åren. Båda dessa grabbar är av helyllesorten och har betytt mycket för klubben.

Träningsinternat blev även för bandyspelarna inledningen till den stabilitet laget skaffat sig.

Det började 1959 då man förlade laget i Mullsjö för att därifrån åka vidare till då nybyggda Rosenlundshallen som kunde bjuda is på försäsongen.

Man hade engagerat ”Mr Bandy” från Nässjö Nicke Bergström som instruktör. Dessutom hade man Arne ”Simon” Alfredsson som spelande tränare. Denne gjorde ett gott jobb under sin WSK-tid.

Värmland blev, före konstisbanornas tillkomst, målet för WSK:s träningsresor på försäsongerna. Nykroppa hade man mycket gott samarbete med några år.
Rocklunda i Västerås blev första konstfrusna banan i Sverige och därmed inleddes en ny epok inom bandyn. WSK satsade hårt och sökte sig även dit för träning.
WSK utnyttjade även konstfrusna ishockeybanor i Göteborg, Borås och Trollhättan för träning. Som ”utbölingar” fick de ” timmar” sena kvällstimmar, mestadels kl. 21-22 eller 22-23.

Dessa år kostade klubben enorma summor men det jobbades för fullt inom klubben. Styrelsen var verkligen positiv och tillsammans med bandysektionen hade man en sak klar för sig. Pengar skulle fram till varje pris. WSK ville hänga med i utvecklingen. WSK kom bland topplagen i div. II och har de senaste åren nått mycket hedrande tredjeplaceringar med ”snudd” på kval till allsvenskan.

Andra divisionen har inrymt många fina lag bl a Slottsbrons IF, gammalt fint allsvenskt lag, Åmålslagen IFK och Viken, Lidköpingslaget Willa, Kungälvslagen IFK och SK, Surte och Mölndalslaget Fellows. Dessutom IK LIRA som övertagit VIF:s roll som arvfiende. De har satsat hårt på avancemang till allsvenskan och har valt att gå ”värvningsvägen”. WSK:s satsning på egna ungdom ar har hittills visat sig vara väl så bara. Lira har fått finna sig i att ha blivit placerade under WSK i tabellen.

Vänersborgs Isstadion – strålande satsning – WSK:s ”hemmaarena”.

Genom kommunens förståelse – som betalade ”insats” i banan – har WSK (och SBK) tillgång till en ”säker” hemmabana. Man har nu alla möjligheter klara den ökande konkurrensen.

WSK trea bland Sveriges div. II-lag när det gäller att samla publik.

WSK har alltid haft publiktycke. Kanske mest därför att det varit en ”fläkt” och oberäknelighet i laget, som gjort att laget haft förmågan att blixtra till, vilket alltid faller publiken i smaken.

Representation i distriktssammanhang.

Olle Hansson, Bror Zhar och Åke Röding var väl de första som fick spela i Västgöta-laget. På senare år har Gunnar ”Pyttan” Larsson, Bengt Hay, Dick Hansson, Leif Eriksson och Åke Eriksson också medverkat.

GUNNAR ”PYTTAN” LARSSON hedrades för sina lokala insatser genom att bli nominerad som avbytare vid PRESSLANDSKAMP på Isstadion i Vänersborg.

VALTER NORRMAN har förutom sina insatser i WSK blivit engagerad i Västergötlands Bandyförbund. Han har tillhört styrelsen i 8 år. Han har också fungerat som lagledare för landskapslaget.

”KÖPMANNA-GULDET” till Valter Norrman. Han blev därmed den förste ledaren som erhöll den trevliga utmärkelsen. Ett mycket gott val eftersom Valter Norrman betytt oerhört för WSK och idrottsrörelsen.

Lokalkonkurrensen.

SBK som i början på 50-talet tog WSK på sängen har haft en seg tåga i sig och många trevliga och spännande derbyn har tjusat och engagerat Vargöborna under åren. Det är ingen tvekan om utan att SBK:s agerande har utgjort ett ”hot” som sporrat WSK till krafttag.

Kommande säsongen eldprov – Div. II blir getingbo.

Konkurrentlagen har ”värvat” som aldrig tidigare och kommer väl rustade. Vänersborg har VIF och IFK Vänersborg med, vilket innebär fyra derbyn. ”Storklubben” IFK verkar ha satt allt på ett kort för att få lukta allsvenskt och håller sig med allsvensk halvbackskedja i vinter.

Återstår att se om Norrman, Åke Ehnberg och de andra i bandysektionen kan mobilisera fram segervapnet, ungdomlig framåtanda byggd på kamratskap.
Norrman & Co bör ha en extra eloge för att de lyckats behålla sina ungdomar trots locktoner från andra klubbar. Det tyder på hög lagmoral.

Friidrotten.

Denna gren har varit med från klubbens första år. 30-talet var väl PR-mässigt den bästa perioden för klubben. Från Stockholm kom en mycket bra tio-kampare Albert Andersson, som gjorde att friidrotten sköt god fart från början. Klubben fick inom friidrotten sin förste och ende landslagsman, Carl Fornell.

Klubben fick inom friidrotten sin förste och ende landslagsman, CARL FORNELL. Han var löpare och gjorde sina förnämsta insatser på 100, 200 och 400 meter.”Vargö-sonen” och 40-talets, jämte Gunder Hägg, stora löparstjärna Arne Andersson, som på 30-talet tävlade för Vänersborg deltog i WSK-tävlingar på gamla idrottsplatsen.

Av de gamla friidrottarna minns man stavhopparna Algot Andersson och Karl-Axel Veby. Den förre var också en god kastare (spjut och diskus). Höjdhopparen Arne Sundström. Sprinterlöparna Birger Svensson, Erland Ahlqvist och Ragnar Stenberg, de senare ”lånade” fotbollsspelare. Långdistansare fanns det några goda. Nils Blomqvist var en god sådan. Av de gamla kommer man också ihåg Sven Kristoffersson och Ingvar Landström. Vidar Axelsson minns man också från den tiden.

Det kom fram en del ungdomar i slutet av 40-talet. Det var bröderna Ingemar och Hans Hedberg, Stig Hult, Nils Larsson, Bertil Karlsson och Rune Ågren.
Gamla idrottsplatsens dåliga beskaffenhet på 50-talet gjorde att fri-idrotten praktiskt taget låg nere. Endast prov för idrottsmärket ordnades under dessa år.

Hallevi står klart – goda möjligheter.

I och med Hallevis tillkomst fanns alla möjligheter att väcka friidrottsintresset igen. Tyvärr hade Sverige som friidrottsnation en down-period vid den tiden, vilket menligt inverkade på sådana planer. Vid Hallevis invigning förekom friidrottsinslag. Bl a deltog landslagsflickan Ulla-Britt Wieslander, Ymer, Borås.

Prov för idrottsmärket har man anordnat i vanlig ordning. Ingemar Hedberg och Stig Hult har erövrat högsta valören, vilket är en god prestation och rätt ovanligt. Det gäller att hålla på i 20 år. Två andra som avancerat långt är Karl Erik Nilsson och Karl Erik Larsson.

Stig Hult och hans kollegor i friidrottssektionen anordnade i år en helt igenom lyckad Jubileumstävling, närmare bestämt 8 sept. Det var en strålande dag med Hallevi inbäddat i vacker ”skrud”. Man hade som speaker engagerat charmante Birger Strandlind, tidigare aktiv och ledare inom WSK. Han småpratade med publiken – ca 200 – före tävlingarna och gav en liten återblick från WSK:s friidrott förr om åren. Tävlingarna var mycket spännande och trevliga och skulle man önska något för framtiden vore det att WSK skulle komma igen i denna gren så att vi åtminstone fick en årlig ”gala” på Hallevi.

Skidsporten

Denna gren tillhör de som bedrivits sedan klubbens start.
Av protokoll att döma hette klubbens första ”skidess” Axel Fransson och Nils Blom2qvist. De båda hemförde vid tävlingar i Trollhättan 1929 bronsmärket på 30 km. Vid klubbens årsmöte utdelades ”tecknen” och de båda kämparna blev vederbörligen hyllade.

Under 30- och 40-talen dominerade längdlöpningen. Start och målplats var de flesta gångerna vid Hästevadet. Det stora arrangemanget på den tiden var ”Wargö-stafetten”. En tävling som alltid samlade många deltagare och engagerade hela samhället. Man hade också ”Bergagården” som start och målplats.

Skogvaktare Arvidsson var de första åren ”skidbas” och höll i arrangemangen. WSK:s främste skidlöpare under dessa år var Gustav Sjöberg. Han segrade i de flesta tävlingarna. Under dessa första år anordnades också orienteringstävlingar med många deltagande. Den som höll i trådarna var Karl Hedberg
Utförsåkningen började man i gamla Bykleven. När sedan – på 40-talet – Slalombacken på Hunnebergs nordsida stod klar att använda blev den tummelplats för skidåkare med ”alpina” intressen.

Uno Nordström var väl den som bäst klarade sig i de tävlingar som anordnades.
Den stora satsningen i början av 50-talet, då belysning och skidlift anskaffades gjorde att backen blev en ”attraktion” som innebar besökare från hela väst-Sverige.
Som tidigare nämnts skaffade Biörkkvist & Co de ekonomiska resurserna. Man skaffade också ”militär hjälp” till utjämningsarbeten i backen. Skidsektionen har haft starka krafter, som jobbat hårt i backen. Den har varit sammansatt av Karl Puschner, Karl E. Aktiv och bröderna Svanström från Trollhättan,

Främjandets” Stig Johansson från Vänersborg samt vargöpojkarna Rune Karlsson, Sven Ögren och Hans Hedberg.

F n planerar man att bredda backen och därmed förbättra åkmöjligheterna ytterligare.

Bordtennis

Bordtennisen har under en lång följd av år varit en populär sport i Vargön. Det har funnits olika klubbar sedan den första bollen slogs och en mängd goda spelare har klubbarna fostrat. Det går inte att nämna alla dessa men två av dem, K G Persson och Börje Nygren kan väl sägas ha satt den största respekten i motståndarna.
WSK tog upp grenen på programmet så sent som 1961. Initiativtagarna voro i första hand Åke Zetterman, Lennart Persson och Evert Möller.

Zetterman och Persson hade i Godtemplarlogens regi bedrivit sporten och där samlat några verkliga löften som hade framtiden för sig. Evert Möller å sin sida hade en grupp ungdomar som höll till i Vargöns skola. En annan bidragande orsak var att en del äldre spelare, verksamma inom andra grenar i WSK tryckte på och ville att WSK skulle ta upp grenen.

Den 5 sept 1961 samlades styrelsen och representanter för den nystartade bordtennissektionen i klubblokalen och drog upp riktlinjerna.
Sektionsstyrelsen skulle bestå av: Evert Möller (ordf.), Arne Ahlberg (sekr.), Lennart Persson (kassör) och Åke Zetterman (lagledare).

Klubben skulle starta i seriespel med A-, B- och juniorlag till att börja med. Verksamheten startades i Folkets Hus där A-salen två kvällar i veckan fick disponeras till hyggligt pris.

Första året vann A-laget div. V och B-laget vann div. VI och juniorlaget vann en juniorserie, startad på initiativ av WSK inom Trollhättan – Vänersborgs-området. Dessutom trimmades de verkligt små – en del nådde knappt upp till bordskanten – och även för dessa ordnades tävlingar.

Kommunen var med på noterna och ställde 4 nya bord till förfogande.

WSK gjorde rätt den gången man satsade på bordtennisen.

Tack vare de förnämliga ledare klubben haft – som nedlagt ett utomordentligt gott arbete – och de många talanger som på kort tid kommit fram har bordtennisen blivit till en verklig glädje och en fin PR för både klubben och kommunen.
Slutligen skall i några punkter nämnas litet av vad som skett och sker på bordtennisfronten.

WSK:s förste klubbmästare hette Leif Bäck.

Lokalfrågan har genom kommunens satsning lösts på ett strålande sätt. BT-hallen på Halleviområdet fyller alla tänkbara krav. Där råder full verksamhet varje kväll under ”säsongen” ja t o m på dagarna spelar de som genom skiftarbete har möjligheter därtill.

A-lagets avancemang i seriesystemet. Det har gått framåt sedan debutåret. A-laget håller till i div. III i fint sällskap. Redan förra säsongen skedde debuten i detta sällskap. Det blev en hedrande fjärdeplacering.

Uno Zetterman, Arne Ahlberg, Evert Möller och Evert Holmqvist är de ”äldre” spelare som tillsammans med dagens ungdomar Johnny Persson, Roger Zetterman, Birgitta Olsson, Rolf Asp och Göran Persson fört fram klubbens färger till dagens position.

BIRGITTA OLSSON förtjänar ett extra kapitel. Hon är en produkt av ledarnas ”ungdomsarbete”. Hon var en av de skolungdomar som kom tidigt in i verksamheten och som tidigare sagts knappt nådde upp till bordskanten. Hon har utvecklats på rätt sätt och genom sitt spel uppmärksammats av förbundsherrarna. De senaste åren har hon deltagit i en mängd träningsläger både på riks- och distriktsplanet.

Sensationell svensk mästarinna 1967. Vid ungdoms-SM i Stockholm vann Birgitta två titlar, singel och dubbel samt belade tredjeplatsen i mixed.

Även DM och NÄM har hon vunnit. Dessutom har hon vunnit KM, herrsingel! Man kan lugnt påstå att hon är en av de få som gjort WSK känt på riksplanet.

Ytterligare en svensk mästare . . .

Vid skol-SM i Sundsvall i år vann Göran Persson dubbelklassen tillsammans med vänersborgsgrabben Göran Magnusson. ”En fjäder i hatten” för hans far Gunnar Persson som är en mycket duktig ungdomsledare just inom BT-sektionen.
I västsvenska tävlingar har klubbens ”elit-spelare” vunnit många meriterande segrar. Detta gäller främst Roger Zetterman, Johnny Persson och Uno Zetterman samt ungdomarna Birgitta Olsson och Göran Persson.

Motionsserier startades när BT-hallen blev tillgänglig. Dessa rönte ett enormt intresse och har förvisso samlat allt var Vargön har av f d ”stjärnor”.

Arrangörsmeriter.

Trots den korta tid sektionen ”varit i gång” har den redan befäst sin ställning som tävlingsarrangör i väst-Sverige. Norra Älvsborgsmästerskap har man fått arrangera två gånger redan. Klubben startade 1966 sin egen stortävling ”Wargö-träffen”, vilken blivit något av en succé. Den har hittills samlat den västsvenska eliten, vilket inneburit bortemot 300 starter i ett tiotal klasser varje tävling. Klubben har också fått i uppdrag att arrangera DM nästa gång.

Wargö-mästerskapen har klubben arrangerat sedan sektionen startades. Klubbens förste ”VM”-vinnare blev BT-basen Evert Möller som finalslog Johnny Persson.

Med den goda ledarstab och de många fina spelare klubben förfogar över kan vi se framtiden an med tillförsikt. Det finns många titlar att sträva efter. Vem vet, kanske får klubben glädjen att se någon adept i landslagssammanhang.